Nära vomering-upplevelser.

Nu är det snart dags för våndan igen. Den ständigt pågående oron och illamåendet som aldrig, under dessa specifika dagar, ger med sig. Jag vet redan med mig att jag lagom till nationalsången kommer att ha brusat upp och sågat Lagerbäcks startelva på vissa punkter. Jag minns speciellt Andreas Jacobsson som fick spela mittback i stället för skadade Patrik Andersson i Japan VM:s öppningsmatch. Herregud vilken salva som utdelades hemma i TV-soffan innan det visade sig att han var kanske mästerskapets bästa svenska spelare och given i elvan kommande år. Niklas Alexanderssons medverkan i samma VM-match kritiserades också svårt av en övertänd Timp i soffan men slutade med att Alex dunkade in en vänster bakom Seaman i England i samma match och kvitterade till 1-1. Tänk vad härligt fel man hade... Tänk vad härligt illa man mådde...

Detta är den enda gången i livet när man med glädje emotser fysiskt illamående, psykiskt lidande och ständig besvikelse eftersom "det såg ju så bra ut" innan Sveriges hjältar ännu en gång åker ur i kvarten efter förlängning eller efter straffar.

Fan också!

Harry Boltén.

Vi har alla, medvetna om det eller ej, en fiende, en nemesis eller helt enkelt en motpol som på något sätt berör eller har berört oss i våra liv medelst obehag och/eller onda handlingar. Serietidningsvarianterna är flera, exempelvis; Stålmannnen - Lex Luthor, Batman - Jokern, Spindelmannen - Gröna Trollet, Musse Pigg - Svarte Petter, Joakim von Anka - Magica de Hex. I TV-serier minns vi gärna JR - Cliff Barnes...

Jag har en egen vid namn Harry Boltén (HB fortsättningsvis i denna text). HB började åsamka mitt liv skada och obehag redan i tonåren på en dans på Jackie, ett tufft uteställe i Folkets Park, Värnamo dit man tog sig medelst en busstur över Gnosjö. Under kvällen började obehaget göra sig påmint. Ingen hade sett HB på dansen men ryktet gick att Timpen hade/skulle åka på däng av denna demon, denna skugga, denna mörka kraft ,ja, denna djävul helt enkelt. Bara hans namn, som jag helst ej längre vill uttala, spred skräck i de unga discoteksflanörerna som egentligen bara ville pimpla folköl och kanske, med våldsam tur, få unna sig ett kyssbyte med någon stänkig maräng. Som väl var hände ingenting. HB lämnade den unge Timpen i fred för denna gång...

Jag har sedan dess, i omkring 15-16 år, vandrat på denna jord med en ständig oroskänsla i maggropen för att denne HB en dag ska komma ifatt mig och utdela det som det en gång, för så längesedan, ryktades om. Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess men jag vet, Harry Boltén väntar där ute på mig...

( Jag har tagit mod till mig och sökt efter HB via kanaler som hitta.se och eniro men han står icke att finna...)

Blandade olika.

Jag spelte golf i fredags och skrapte ihop minnesvärda 6p på nio hål. Det är det i särklass sämsta resultat jag någonsin har nednått. Därför kommer det aldrig att komma ett inlägg med rubriken Form 3.0 på denna venue. Dock blev det en remarkabel (om överdrifter nu accepteras) uppryckning under VN-golfen i söndags då jag, tillsammans med svärfar, skrapte samman 39p med en 15:e plats i b-klassen som tävlingsplacering. Inget fantastiskt resultat direkt men ändå något som lät mig återfå hoppet om framtida golfframgångar. Eller kanske snarare hoppet om att inom en snar framtid kunna anskaffa ett poängantal som skulle kunna uppnå en tvåsiffrig summa...
På lördag är det dock deltävling två av VN-golfen på Kalle Seths skapelse Källebacken i Dye, Reftele. (Dye-David fanns det en gång en skolkamrat som hette. (Han finns säkert ännu, någonstans...) En svart kille med ganska så svajig gångstil som vi (jag, Gaston, Leffe och Kilarn) tufft kallade för Dyers-Dave, vilket i sig var en travestering på en Metallica-låt. Nåväl, jag träffte på Dyers-Dave på en buss på väg hem från Hufvudstaden en gång och då lät han berätta, med fuktiga ögon och med lätt vibrerande röst, att det vackraste han någonsin sett var när en ko kalvade en gång ute i Dye...)

Detta är ett våldsamt starkt minne som altid, som ju alltid stavas med två l, gör sig påmint när Reftele GK förs på tal...

Jag tror jag omedvetet för Reftele GK på tal alldeles för ofta...