All time low.

Mitt förra ATL var på Lagans GK i september förra året under släktmästerskapet EG-cupen. Då nådde jag 16p. Idag, under HI-mästerskapen, slog jag det rekordet med råge. 13p. Ja, du uppfattade det rätt. 13p... Det är så uselt så att jag är inte klok, som en vis man brukte säga. En härlig debut på företagsmästerskapet, indeed, som föranledde en ganska så pinsam prisutdelning där VD delade ut priserna till oss tävlande. Alla fick sina scorer upplästa inför alla andra med applåder som följd. Utom min score som han helt sonika teg bort, dock fick jag strödda applåder och mycken konstig blick av mina kombattanter. Hoppas att jag gör ett bra jobb i övrigt annars så ligger jag nog brunt till... Jag tror faktiskt att jag nu kan stoltsera med Sveriges lägsta lägstanivå... Öh, hurra?

På det igen med nya tag i morgon med Junker och Robertsson på Alvesta. Det kan ju i alla fall inte bli sämre... Eller?

Olika olycka.

Jag ska slå an en aningen seriös ton. Jag måste erkänna att jag har drabbats av skrivkramp. Tydligen är det en åkomma som drabbar författare och andra med annat skriftligen framfört arbete. Emellertid så författar jag ju, paradoxalt nog, nu och torde således kanske friskskriva mig själv. Jag är frisk. Hurra!

De senaste veckorna har ju, som du säkert noterat, varit ganska, likt Sveriges EM-landslag, inläggsfria och orsaken kan till stor del tillskrivas EM-fotbollen. Normalt sett brukar jag vara hysteriskt intresserad av dessa mästerskap men årets har berört mig mindre än förut. Således torde jag ha haft mer tid/ork till att författa dessa små inlägg, men icke. Vad orsak må tillskrivas mer? Jag kommer nog på något framöver.

Jag har varit i form under en golfrond igen. 38p på Östra för två veckor sedan och en liten sänkning av hcp. Härligt. Sänkningen kan nog förklaras med frånvaron av driver vilken via en olycklig tillyxning av en osedd tee-platta på Lagans GK förlorade kontakten mellan klubbhuvud och skaft. Klubbhuvudet ligger skamsen i bagen. Skaftet valde att besinningslöst kasta sig in med våldsam kraft i ett buskage. Själv kunde jag bara titta på... Bollen, som begravdes i ett vattenhinder, ligger kvar men fick strax efteråt sällskap av en till. Det är viktigt att ingen känner sig ensam på golfbanan... Det är viktigt att kunna skaka av sig dåliga slag.

Drivern var golfklubba nummer fyra som fick sätta livet till. Oturen har skrattat mig, och min hetlevrade dumhet, i ansiktet. Den första som bragtes om livet valde att krama ett illa placerat järnrör. Klubban kastades eller höggs inte utan släpptes uppgivet efter ett dåligt slag. Hur farao kan man plantera järnrör på golfbanor?

Klubba två var Robertssons driver som skulle testas på rangen på VGK. Klubbhuvudet hämtades i höjd med 100-metersskylten. Bollen nådde nog inte. Robertsson fick en ny klubba och jag fick ett trevligt minne.

Klubba tre var en spoon som gick av när jag väntade på min tur att slå. Obegripligt ännu idag hur det gick till men jag tvingades ju till att lära mig att slå med drivern i stället. Drivern som jag ej längre har. Kul.

Such good sport...