Tourné.

Presenteras otroligt stolt av:



Bjäre skall få sitt om ett tag. Herregud så spännande...

Cover av rang.

En av de bästa covers jag hört.



Den du, Richiebald. Bara att skicka in bland de XII.

Lundell.

Det blir smaskens att sparka igång konsertåret i morgon med den bästa svenska artisten någonsin. Jag har numera tappat räkningen på antalet konserter jag har sett med den gamle räven men det ska bli roligt. Ack så roligt.

Nu önskar jag bara Packet på en resa söderut mot våra nejder så att jag får uppleva dem också. Per Persson solo har jag sett, bra som farao, men hela bandet saknas på min "Saker jag bör ha upplevt innan jag avslutar"-lista.



Fin låt, fint framförande.

Bouncy burger.

Fantastiskt. Swedish meatballs blir bouncy burgers. Fantastiskt!

Smak av Cliffism.

Callawayne fyllde 60 häromveckan. Hanses telningar med respektive beslöt då att ta med honom och mor på en liten tripp. En tredagarstripp till Dublin beslutades och bokades. Ett vackert bildspel tillverkades med ledtrådar om resmålet för jubilaren att lista ut. Han och mor blev glada över presenten.

I veckan beslutade flygbolaget vi bokat flyget med, RyanAir, att lägga ner flighterna till just Dublin. Perfekt att ha hotellrum men inget flyg att ta oss dit med. Händelsen rankas som en medel-Cliff, således ingenting som förvånar undertecknad men svedan kvarstår. Luttrad är ordet.

Nu jakt efter nya resmål.

Packet är tillbaka.

Sveriges bästa band genom tiderna har efter 14 års frånvaro äntligen återkommit. Hurra! Bästa spår är Bortom månen och Mars. Tidigare inspelad av Totta Näslund och är faktiskt en av de bästa låtar som överhuvudtaget har spelats in. Så det så. Och basta! Fast den är faktiskt bättre med salig Totta.

Cliffism.

Som du kanske känner till så är jag (egenhändigt vald) ordförande i Cliff Barnes-klubben. En liten skara där iblandska förlorare eller iblandska otursfolk hör hemma. Ja, folk som helt enkelt har lite dålig karma eller lite oflyt då och då. Oförjänt eller inte är ointressant. Självskapat oflyt likaså.

På min förra arbetsplats lyckades jag införa det hånfulla priset "Veckans Cliff". Cliff, just den veckan, hette egentligen Sven och var en väldans snäll, trevlig, lugn och intelligent man. (Dock bar han på många vener i kinderna vilka tenderade att blossa upp i kusligt röd färg när han var stressad eller pressad.)
Sven bokade en gång företagets lastbil för att åka till Hufvudstaden för att visa ett litet ställ vi hade tagit fram. Sven åkte till Hufvudstaden i lastbilen men glömde att ta med sig stället. Detta var en mild form av Cliff. Sven, tycktes det mig, blev generad och rörd av utnämningen och alldeles rosenröd om kind... Dock var han tillräckligt generös att, vid ett senare tillfälle, maila mig en bild från restaurangen Cliff Barnes i Hufvudstaden där han just inmundigat ett stycke måltid. (En onödig passus, jag vet, men en fördjupning i ämnet Sven.)

Cliffism är något vissa lider av mer än andra och jag törs påstå att det måste ha med karma att göra. Någon form av balans måste styra helt enkelt. En form av Murphys som allierat sig med Victoria och har hittat sin väg och lämnat oss Cliffare i landet Even-Steven. Går något bra måste något annat gå lite sämre. Därför köper jag alldrig, som ju alltid stavas med ett l, en trisslott när flytet har infunnit sig. Jag vet ju med mig att flytet endast räcker till en åt gången. Skulle jag köpa trisslotten ändå så skulle jag med stor säkerhet på något sätt skrapa fram en skuld på 250000:-

Ja, jag raljerar lite och tillåter mig att ta i en smula. Därför slutar jag nu så att inte min dator brinner upp eller hänger sig så att aldrig inlägget publiceras.

Fortsättning (i någon form) bör följa. Nu natten.