Cliffism.

Som du kanske känner till så är jag (egenhändigt vald) ordförande i Cliff Barnes-klubben. En liten skara där iblandska förlorare eller iblandska otursfolk hör hemma. Ja, folk som helt enkelt har lite dålig karma eller lite oflyt då och då. Oförjänt eller inte är ointressant. Självskapat oflyt likaså.

På min förra arbetsplats lyckades jag införa det hånfulla priset "Veckans Cliff". Cliff, just den veckan, hette egentligen Sven och var en väldans snäll, trevlig, lugn och intelligent man. (Dock bar han på många vener i kinderna vilka tenderade att blossa upp i kusligt röd färg när han var stressad eller pressad.)
Sven bokade en gång företagets lastbil för att åka till Hufvudstaden för att visa ett litet ställ vi hade tagit fram. Sven åkte till Hufvudstaden i lastbilen men glömde att ta med sig stället. Detta var en mild form av Cliff. Sven, tycktes det mig, blev generad och rörd av utnämningen och alldeles rosenröd om kind... Dock var han tillräckligt generös att, vid ett senare tillfälle, maila mig en bild från restaurangen Cliff Barnes i Hufvudstaden där han just inmundigat ett stycke måltid. (En onödig passus, jag vet, men en fördjupning i ämnet Sven.)

Cliffism är något vissa lider av mer än andra och jag törs påstå att det måste ha med karma att göra. Någon form av balans måste styra helt enkelt. En form av Murphys som allierat sig med Victoria och har hittat sin väg och lämnat oss Cliffare i landet Even-Steven. Går något bra måste något annat gå lite sämre. Därför köper jag alldrig, som ju alltid stavas med ett l, en trisslott när flytet har infunnit sig. Jag vet ju med mig att flytet endast räcker till en åt gången. Skulle jag köpa trisslotten ändå så skulle jag med stor säkerhet på något sätt skrapa fram en skuld på 250000:-

Ja, jag raljerar lite och tillåter mig att ta i en smula. Därför slutar jag nu så att inte min dator brinner upp eller hänger sig så att aldrig inlägget publiceras.

Fortsättning (i någon form) bör följa. Nu natten.