Norge.

I Norge heter de Torodd, Magne, Steinar och liknande. Det är inte direkt namn som man skulle giva skurken i en James Bond-film men de passar bra i förhållande till språket och dess accent. Vidare; I Norge heter det som bekant "alfakrull". På riktigt. Det låter betydligt tuffare än "snabel-a" kan jag tycka. I Norge pratar man norsk. Det är ett förhållandevis enkelt språk att förstå även för den (jag) som egentligen ej har spenderat särskilt mycken tid med våra klämmiga grannar. Dock kan det bli lite stökigt när ens terminologi gällande inredningsdetaljer inte stämmer överrens med norsk dito. Särskilt då om anledningen till besöket tillskrivs just inredning.

Även små skämt på norsk kan man oxå skratta åt. Man behöver inte begripa något utan bara tajma skrattet litet lätt... Precis lika genomskinligt som när man skrattar hysteriskt och/eller falskt insmickrande åt någon som man anser sig behöva vara just artigt insmickrande mot. Det är nästan lika obehagligt som förbjudna skrattattacker i kyrkan, under föreläsningar eller kanske under en teaterföreställning av arten svårmod.

I Oslo fanns en otäckt käck receptionist på hotellet jag bodde på som kallade alla svenskar för Andersson. Så när det var tid för mig att checka in mig så presenterade jag mig just som Andersson. Nu kan jag således, likt världsartister på turné, också stoltsera med att bära ett hotell-alias. Andersson är ju inte direkt det sexigaste namnet man burit men ,vaffan, att resa inkognito är något nytt för mig så jag njuter.

Nu ska jag gå och hämta Lill-a på dagis. Eller snarare Lill-andersson...