Detta har hänt.

Tänk festiviteter, tänk folkfest, tänk Gisledagarna, tänk vad mycket meningsfullt man kunde ha fyllt sin tid med istället för det meningslösa fyllandet det blev att man hängav sig åt i stället. Tänk att hotellet fortfarande är och ser ut likadant som för 10 år sedan. Tänk att det har gått fem år sedan man senast besökte denna venue. Tänk att det ändå är samma klientel som fyller Gveds gator och sig själva varje år denna helg. Tänk att man kan ta en pojke ur Gved men inte Gved ur en pojke. Tänk vad skönt det är ändå att vissa saker är konstanta... Jag menar det verkligen.

Det enda som är aningen tragiskt är ju att trots den väg livet har valt för en ändå med lätthet kan få en att återgå till ens ungdoms beteenden så lätt. Det måste vara miljön och befolkningen omkring en som på något sätt rycker en tillbaka till svunna tider. Gisledagarna är som en tidsmaskin fast med en funktion som gör att människorna man träffar under resan ändå drabbats av rynkor, gubbhäng och andra ålderskrämpor. Emellertid är begäret efter sprit är lika glupskt som en nyfödd kalvs hunger efter Rosas mjölkstinna spenar...

Det är som om tiden stått stilla och jag kan ge mig farao på att man vid vissa möten denna helg fortsatte precis på den meningen man senast kanske ej han färdigställa innan man bryskt blev avbrutna. I fem år.

Jag var lite skeptisk när jag i söndags lätt bakrusig genomgick lördagkvällens begivenheter. Nu känner jag mig plötsligt stärkt igen och jag vet att jag i framtiden återigen kommer att unna mig en tripp bakåt i tiden.

Rosa, I´m coming...