Tourné.

Presenteras otroligt stolt av:



Bjäre skall få sitt om ett tag. Herregud så spännande...

Cover av rang.

En av de bästa covers jag hört.



Den du, Richiebald. Bara att skicka in bland de XII.

Lundell.

Det blir smaskens att sparka igång konsertåret i morgon med den bästa svenska artisten någonsin. Jag har numera tappat räkningen på antalet konserter jag har sett med den gamle räven men det ska bli roligt. Ack så roligt.

Nu önskar jag bara Packet på en resa söderut mot våra nejder så att jag får uppleva dem också. Per Persson solo har jag sett, bra som farao, men hela bandet saknas på min "Saker jag bör ha upplevt innan jag avslutar"-lista.



Fin låt, fint framförande.

Bouncy burger.

Fantastiskt. Swedish meatballs blir bouncy burgers. Fantastiskt!

Smak av Cliffism.

Callawayne fyllde 60 häromveckan. Hanses telningar med respektive beslöt då att ta med honom och mor på en liten tripp. En tredagarstripp till Dublin beslutades och bokades. Ett vackert bildspel tillverkades med ledtrådar om resmålet för jubilaren att lista ut. Han och mor blev glada över presenten.

I veckan beslutade flygbolaget vi bokat flyget med, RyanAir, att lägga ner flighterna till just Dublin. Perfekt att ha hotellrum men inget flyg att ta oss dit med. Händelsen rankas som en medel-Cliff, således ingenting som förvånar undertecknad men svedan kvarstår. Luttrad är ordet.

Nu jakt efter nya resmål.

Packet är tillbaka.

Sveriges bästa band genom tiderna har efter 14 års frånvaro äntligen återkommit. Hurra! Bästa spår är Bortom månen och Mars. Tidigare inspelad av Totta Näslund och är faktiskt en av de bästa låtar som överhuvudtaget har spelats in. Så det så. Och basta! Fast den är faktiskt bättre med salig Totta.

Cliffism.

Som du kanske känner till så är jag (egenhändigt vald) ordförande i Cliff Barnes-klubben. En liten skara där iblandska förlorare eller iblandska otursfolk hör hemma. Ja, folk som helt enkelt har lite dålig karma eller lite oflyt då och då. Oförjänt eller inte är ointressant. Självskapat oflyt likaså.

På min förra arbetsplats lyckades jag införa det hånfulla priset "Veckans Cliff". Cliff, just den veckan, hette egentligen Sven och var en väldans snäll, trevlig, lugn och intelligent man. (Dock bar han på många vener i kinderna vilka tenderade att blossa upp i kusligt röd färg när han var stressad eller pressad.)
Sven bokade en gång företagets lastbil för att åka till Hufvudstaden för att visa ett litet ställ vi hade tagit fram. Sven åkte till Hufvudstaden i lastbilen men glömde att ta med sig stället. Detta var en mild form av Cliff. Sven, tycktes det mig, blev generad och rörd av utnämningen och alldeles rosenröd om kind... Dock var han tillräckligt generös att, vid ett senare tillfälle, maila mig en bild från restaurangen Cliff Barnes i Hufvudstaden där han just inmundigat ett stycke måltid. (En onödig passus, jag vet, men en fördjupning i ämnet Sven.)

Cliffism är något vissa lider av mer än andra och jag törs påstå att det måste ha med karma att göra. Någon form av balans måste styra helt enkelt. En form av Murphys som allierat sig med Victoria och har hittat sin väg och lämnat oss Cliffare i landet Even-Steven. Går något bra måste något annat gå lite sämre. Därför köper jag alldrig, som ju alltid stavas med ett l, en trisslott när flytet har infunnit sig. Jag vet ju med mig att flytet endast räcker till en åt gången. Skulle jag köpa trisslotten ändå så skulle jag med stor säkerhet på något sätt skrapa fram en skuld på 250000:-

Ja, jag raljerar lite och tillåter mig att ta i en smula. Därför slutar jag nu så att inte min dator brinner upp eller hänger sig så att aldrig inlägget publiceras.

Fortsättning (i någon form) bör följa. Nu natten.

Biljetter fådda.

Det tog tid, kraft och hopp men nu är dyrgriparna hemma hos Timpen.



Alla Boss-konserter bör innehålla denna fantastiska skapelse.

Mahna mahna.

Ack så tramsig. Ack så bra. Ack så genialisk.

Avklädd bitterhet.

Så ringde äntligen en representant från Eventim till undertecknad. Biljetterna skickas med expressbrev till mig och jag får njuta folköl på Stockholms Stadion med trubaduren Springsteen sjungandes låtar man inte kan höra något av i bakgrunden. Det var ju själve fan...

Det är iallafall något slags rekord när en bekräftelse på ett biljettköp tar 6 dygn för leverantören att frambringa. Nåväl, nu är jag på väg igen, dock med förväntningar ganska låga då jag helt enkelt inte tror att Ullevi-spelningen med Bossen i somras kan överträffas. Allt jag önskar mig är en Jungleland, ett Detroit-Medley, en I´m going down, en Tougher than the rest, en Outlaw Pete, en No surrender, en Thunder Road, en Bobby Jean, en Born to run och lite annat smått och gott... Incident on 57th street kanske. Eller en Spirit in the night. Framförallt, kanske, en 10th Avenue Freeze-out. Quarter to three hade varit klämmig också. Badlands...

Först är det dock vår svenske motsvarighet, Lundell, på Scandinavium. Ett kärt återseende efter snart tre års saknad.

Nu arbeit.

Klädsam bitterhet.

Det enda ljud som frambringas ur telefonluren är en upptagetton. När den efter oräkneliga försök till påringningar förbyts till en människoröst är det en myndig, dialektalt stockholmsk röst som låter höra att "Det är många som ringer just nu, var god försök senare"...

Simultant försöks det med inloggning via webbsida. Tre gånger kommer undertecknad in och får valet att önska biljettkategori. Tre gånger blir han utkastad ur kön efter att ha valt önskade biljetter. Den fjärde gången han kommer in kommer han vidare till själva betalningen av önskade biljetter. Efter ett misslyckat försök, då han återigen blir utkastad från sidan, lyckas han sända iväg betalningsuppgifterna bara för att kort därefter bli utkastad igen utan erhållen bekräftelse på att köpet gått igenom.

Han ringer direkt till telefonbanken och får veta att den biljettpengarna är dragna från kontot. Dock finnes ej ännu någon bekräftelse på köpet. Hrmpf!

Han skickar två mejl samt ringer till biljettförsäljarna och får då veta följande redan inlärda info:

"Hej, På grund av tekniska problem orsakade av vår internetbetalningsleverantör har vi haft problem med vissa bokningar genom eventim.se för Bruce Springsteen. Tyvärr är du en av de som råkat ut för detta. Vi vill i och med detta mail meddela dig om att vi känner till dessa problem och vi kommer att kontakta dig via telefon inom ett par dagar. Vi ber dig invänta detta samtal så tar vi hand om ditt specifika fall direkt med dig. Vi ber om ursäkt för detta och de eventuella besvär detta har orsakat dig. Vänligen, Marc Fettes VD, Eventim Sweden AB"

Hrmpf! Hrmpf! Hrmpf!

Uppstart 2009.

Det nya året har hittills inneburit att:

* Jag äntligen har sett Sweeney Todd. Mer snygg än bra men Tim Burton har något visst. Jag gillar skarpt den karlns konstigheter med undantag för Kalle och chokladfabriken vilken ingen kan göra bättre än salig Ernst-Hugo Järegård.

* Min tand är färdigrotfylld. 26oo-bagare och nu ska det bara byggas en låtsastand också för, vad jag förutsätter blir, en nätt summa pengar. Dock fungerar min icketand som motivationshöjare för lill-a vid tandborstningen. Alltid något.

* Jag har erhållit min första bihåleinflammation. Otrevligt, täppt och tryckande.

* Jag har, för min första gång, sparat ihop till vad man med stor generositet skulle kunna kalla mustasch. Gles som en Errol Flynnsk tangorabatt men vid som en Charles Bronsonsk Death Wish-musche. Jag såg varken charmerande eller hård ut. Mer som en pubertal pojke av balkansk härkomst med mopedintresse...





* Läst del ett i serien Erövraren. Efter Kejsaren (om Caesar) har Conn Iggulden givit sig i kast med Djingis Khans eskapader. Väntar spänt på att fortsättningen ska komma till ett bibliotek nära mig.

* Jag har upptäckt den fantastiska låten "Ge mig Småland" med Harry Brandelius.

* Jag har skrivit två nya inlägg på kort tid.

Nu vila och läsning av en för mig okänd författare som i första hand är aktör i diverse TV-serier:




House tittar jag inte på. Svarte Orm tyckte jag mycket om när det sändes. 48 sidor in i boken finner jag mig någorlunda hoppfull.

Goda aftnar på Eder.

Bäst 2008.

Listor är roliga. Nedan följer höjdpunkter för undertecknad 2008. Naturligtvis är mången punkt glömd men jag kör ändå. På Junkerskt och Timpskt vis så äro listan 12 punkter lång. Punkt nummer ett är ständigt Lill-a och Stor-A vilka därför ej redovisas på denna lista. Plats 2-12 är en aning svävande i inbördes placering men ettan är cementerad på sin plats.

12. Iron Maiden på Ullevi. Bra konsert, bra inramning med, framförallt, bra sällskap. Betonggrisen borträknad.

11. Zlatans mål mot greken. Vackert, skickligt och ens hopp tändes igen. Tyvärr bara för att släckas lika fort kort därefter... Igen.

10. Spotify. Bra tjänst med fantastiska möjligheter att hitta mycket matnyttigt och bra.

9. Svensexan för Robertsson. Ästad gård var ett kanonställe för slika aktiviteter. Robertsson höll fanan högt hela resan. Jag har aldrig tidigare sett någon kunna muta en mekanisk tjur tidigare... Synd bara att årets GG-masters stormades bort.

8. Andra raka vinsten i AISAB-open. Den viktigaste golftävlingen av alla. Även om jag gör sken av att det inte betyder så mycket och klistrar på en mask av ödmjukhet så kännes det rikligt med bra. Lillebror rules...

7. Lena och Orup. Väldigt skicklig och proffsig tillställning där underhållningsvärdet var väldigt högt. MB, vilken jag normalt ej uppskattar särskilt mycket, var bäst.

6. VN-golfen. Rolig tävling i tre deltävlingar samt finalspel var riktigt rolig resultatet till trots. En icke alltför hedrande mittenplacering för paret Timp och Svärfar. Kul initiativ av arrangörerna dock. Starters är ju dock önskvärt på tävlingar av denna storlek.

5. The Dark Night. Motsvarade förväntningarna.

4. Hollands gruppspelsspel. Fantastisk fotboll spelade de. Överkörningen av Frankrike följt av Italienförnedringen var ruskigt imponerande. Fotboll är en knepig sport. Det spelmässigt vackraste laget åkte ut för tidigt. Dock var ju ryssen ganska charmant med mina favoriter i Arsjavin och den tokoffrensive vänsterbacken Zjirkov.

3. Pokerscenen i Semi-Pro. Detta kan vara det roligaste jag någon gång har sett. Skrattade högt i min ensamhet i TV-soffan.

2. Robertssons bröllop. En godkänd insats av toastmastrar Gatty och Timp törs jag nog tillstå. Bra gäster, bra tal och bra hålligång överhuvudtaget. Att också drista sig till att hålla sitt tal i sångform ackompanjerad av egenhändigt trakterad nylonsträngad gitarr var en form av höjdare så här i efterhand. Men fyfan vilken nervositet och angst som låg i det framförandet... Jag har svårt att se mig göra om något slikt igen.

1. Springsteen på Ullevi. Otroligt bra helt enkelt. Kan fortfarande spricka upp i ett fånigt leende bara jag tänker på inramingen och låtlistan. Jag hoppas nästan att E-Streetarna aldrig kommer tillbaka för detta kan de inte bräcka. Det kan ingen.