Maiden.

Hårdrocksfarbröderna underhöll verkligen. En trevlig tillställning med ganska klämmig spelningslista. Publiken var väldigt bra och vrålade nästan löjligt mycket varpå Dickinson återigen förklarade sin kärlek till svenskarna och deras konsertattityd. Jag tycker dock att det blir lite fånigt när man som band rumpslickar en hel stadion via verbala utläggningar när man i slutändan ändå inte bjuder på något extra än det ordinarie setet. Kanske är jag en smula kräsen numera sedan jag bevittnade Bossens framträdande en lördag för några veckor sedan. Dock med rätta...

Dock:

* Hallowed be thy name är fortfarande världens bästa hårdrockslåt
* Iron Maiden är i sin punkighet en ljuvlig uppenbarelse
* Säga vad man vill om Aces High och 2 minutes to midnight men det är
med Revelations och framförallt The trooper som konserten verkligen sparkar igång.
* Fear of the dark är överskattad som låt men ack så pampig att uppleva med sådan yster allsångspublik.

Nu har jag sett dessa gubbar tre gånger, 1986, 2005 och 2008. Jag har svårt att se mig där igen. Det liksom räcker nu. Två nostalgispelningar är nog, hur bra de än må ha varit. För det har de.

Konsertådran har dock börjat pumpa rejält i kroppen på mig igen och jag ser fram emot nästa spelning, var, när och med vilken artist den nu kommer att bli. Är lite sugen på Lundells unplugged-spelningar till hösten.

Den som lever får se. Nu ska det blundas.