Golf.

Jag tycker om att spela golf. Jag gillar tävlandet mot sig själv och mot sina förväntningar/förhoppningar och strävandet mot att alltid försöka bli lite, lite bättre. Dessvärre är strävandet inte i paritet med resultatet allt som oftast utan man vänder hemåt lätt besviken och känner väldigt ofta att "Aldrig mer..." Emellertid så gör sig golfberoendet påmint ganska strax därefter och man börjar ponera ronder med stabilt spel, ett och annat par, kanske ett inspel med backspinn, en enputt på något hål. Kunde man på något sätt utvinna energi ur golfarnas ständiga prestationsångest så skulle all världens energiproblem vara lösta. Dock skulle plötsligt de närmast sörjande till golfarna bli än mer ensamma om veckorna då golfaren plötsligt också kunde svepskäla ett "Jag gör det inte för min egen skull utan för världens energiproblem..." Kärnkraftverk kanske inte är så dumt ändå.

I veckan besökte jag Reftele GK för en 9-hålsrunda tillsammans med min far, Callawayne. Jag spelte hyggligt (16p) emedan Callawayne var grym och krossade Kalle Seths skapelse rejält. Han dunkade in 23p och unnade sig därmed en hyfsad sänkning. Kul att se att spelet finns i den gamle esten.

Nu laddar jag inför en rond i eftermiddag på hemmabanan och har redan nu lagt upp en spelstrategi som jag vet att jag kommer negligera redan från första tee...

Such good sport...