Vardagsmorgon

05:45 drar mobilen igång vad jag en gång ansåg vara en ganska mjuk och harmonisk melodislinga vilken skulle giva mig kraft för resterande timmar av dagen via ett mjukt uppvaknande. Känslan av vad örat uppfattar är dock väldigt paradoxal mot vad själva tanken med signalvalet var. Uppvaknandet, kan jag tänka mig, skulle kunna liknas vid att få en kall brax stillsamt applicerad mot sin kind i pisksnärtar av varierad hastighet. Varje morgon så vaknar jag och skådar in i mobilens display och försöker förstå vad man ska göra för att få bort oljudet. Skulle jag få se mitt sömndruckna anletes uttryck på film eller bild någon gång skulle jag för alltid förneka min egen existens. "-Nähädu, det där kan inte vara jag..."
Dock reser jag mig med en spänst och vigör som förvånar även mig själv och tittar avundsamt på flickorna som får ligga kvar och sova en stund till tills dess att Lill-A beslutar sig för att ta morgon då i regel till Stor-A:s stora förtret...
Klädvalet för mig består i regel av vad som hänger på tvättlinan eftersom tanken på förberedelser kvällen innan, då medelst framläggning av plagg, ej existerar i mitt lätt lata/korkade sinne.
Någonting tar alldeles för lång tid varje morgon vilket gör att jag lätt paniskt får förflytta mig till tågstationen för att inte missa tåget till mitt arbete. Väl på tåget njuter jag av att läsa en god bok i godan ro till SJ:s stabila tuffande. I regel är jag dock för trött vid den tiden för att kunna registrera de ord jag läser i boken vilket föranleder en repetition av lästa sidor på hemresan om eftermidagen. Dock, vid pendlande är sysselsättning A och O...